Veckans Mona
Hej Gunilla!
Brev från Finland (är våra jaktgolden för veka?)
Jag var och visiterade på din hemsida. Intressant den här debatten om goldens vekhet. Jag har min första golden som jag jobbar med. Jag märkte vid något skede sådant beteende som någon kan tänka som vekhet. Om jag skulle då kört hårt med träningen och krävt för mycket av hunden, skulle jag säkert fått ett vek golden. Men jag förstod då ta det lugnt och berätta åt hunden vad vill jag och har kört hällre den vägen hela tiden med henne. Och jag kan ärligt säga att jag har fått åt mig en sådan hund 3 år gammal, som veker ingenting. hon är faktist modig och är inte rädd för någonting. Levande kråkor och trutor kommer in utan problem, hon ger sig inte. Levande minkar springer hon fast och dödar direkt, fast dom biter i näbben. Mordhundar hon apporterar i svampskogen åt mig. Jag tror att jag har låtit hennes personlighet växa upp utan att jag skulle ha söndrat den med för krävande träning för tidigt. På det sätt jag kan underskriva din åsikt, att detta oftaste är förare problem mera än hundproblem. Om folk skulle bara förstå att på det andra sättet får man en bra hund i samma tidtabell, igentligen snabbare...
Mvh
Tommy
Från Italien till A-prov
Anledningen till att vi tog valp därifrån är att en av tikarna som jag sålt till Italien nu hade valpar med en toppstammad engelsk hane, som vi hade den stora glädjen att döma på prov i våras. Hunden såldes från England till Italien för en fantasisumma (hans syster också) och därav blev det möjligt med en parning.
Nio underbara valpar blev det, väldigt jämna både till utseende och temperament, så jag valde helt enkelt med hjärtat. Hans namn är lika vackert som han själv Be my Shadow och fortsätter han att ha samma ljuvliga stabila temperament som han visar nu, jaktlusten räcker nämligen och blir över, 8,5 vecka gammal kom han stolt med en av våra kaninungar..., så kan han bli riktigt bra.
Jag hade som vanligt ett par underbara dagar i goda vänners lag hos Maria Pia och Giovanni i deras nybyggda hus på landet, ett fantastiskt fint hus som de med stolthet byggt i trä, mycket exklusivt i Italien och vi som tycker att det är det enklaste alternativet.
Tisdagen bjöd på sommarvärme och valptest och till lunchen ute i pergolan kom herr Martinoli med sällskap för att hälsa på mig. Kändes jättekul att han gjorde sig besvär att köra hela vägen bara för det. Stefano är en välkänd profil ute i Europa, mycket duktig med sina retrievrar (Labbar men också någon Golden) och även internationell FT domare.
Dagen därpå var det åter dags för hemfärd och det var med en viss bävan vi åkte till flygplatsen kl 5 på morgonen, resan dit hade nämligen slutat med buss från Milano till Bologna då flyget blivit inställt. Nu med en liten valp i väska var jag inte så sugen på krångel. Självklart, när vi kom fram till incheckningen visade det sig att planet var framflyttat 3 timmar, men det löste sig och vi landade lyckligt på Arlanda sen em med en liten valp som inte sagt flaska eller gjort ifrån sig på 10 timmar - smått fantastiskt.
Nu är han väldigt hemtam och redan bästis med terriervalpen Mandel. Vi gör inte så mycket med honom, han skrotar mest runt o har det bra.
I tisdags var det dax för GRK första inofficiella A-prov. Jag hade anmält trots att Tintin börjat bli lite väl het på gamla dar, men jag ville gärna uppleva detta "historiska tillfälle". Självklart var målet att ta ett andra cert och på det sättet även titulera henne svensk A-provs champion. Det såg länge ut att lyckas, förmiddagens tre apporter klarades med glans och hon låg mycket bra till när vi gick till finalen på em. Där stod vi sex hundar på rad och det sköts en stor mängd änder som trillade runt om oss i tuff vegetation. plötsligt tar Tintin två steg framåt - för att se bättre kanske...(önsketänkande :) ) och det var bara att ta på kopplet och gå åt sidan. Besvikelsen var stor, men blev ännu större när tre av domarna kommer fram efter prisutdelningen och berättar att jag efter förmiddagens jobb ledde överlägset och att plocka hem änder i tuff terräng är inget problem för Tin med hennes enorma rutin - så det kändes kan jag lova. Men som någon klok sagt "det krävs godkänt i alla ämnen för att ta studenten"
Nu slutade vi med 0 pris och jag tänkte att jag skulle berätta lite för er som inte varit med, hur det fungerar på A-prov. En hund som får 0 pris på A-prov har många gånger gjort ett mycket bra jobb, men har sedan fallit i någon av de fällor som finns, t ex det som drabbade en annan duktig hund i finalen, den pep. Man kan springa in utan kommando (knalla) eller göra som Tintin, röra sig ifrån sitt sittande i väntan på att arbetet ska börja.
Frestelserna på ett sådant här prov är stora och det kan vara svårt för den som inte varit med att förstå hur stora, det är långt till B-provens tillrättalagda arbete, men man ska vara medveten om att B-prov mäter hundens egenskaper och A-prov är en tävlingsform, där det gäller att vara bättre än alla andra. Jag anser att tyngdpunkten fortfarande ska ligga på B-prov, när det gäller avelsutvärdering, sen är det både spännande och lärorikt att starta på A-prov.
På A-prov räcker det inte heller med att ha en duktig hund, du måste ha lite tur också, tur med att få "rätt" apporter. Dvs svåra apporter som din hund klarar av. Får man för enkla apporter får man svårt att vinna, eftersom man behöver lite pluspoäng för att gå vidare och det var det som hände mig igår, jag hade turen att få jättesvåra markeringar som Tin klarade med glans och det skilde ut henne från de andra - innan turen var slut och hon bokstavligt talat stegade av prispallens högsta plats.
Gunilla
