Året som gått har varit roligt och spännande på de flesta sätt. Även om det varit lite väl "spännande" just runt parningar och valpningar. Men livet har lärt mig att man måste se det positiva i det mesta och det som känns för bedrövligt får man försöka att glömma och bara gå vidare. Jag har haft mycket krångel med mina parningar i år, tomma tikar, små kullar mm mm,  men det finns så mycket som varit positivt och de valpar jag fått är ju helt underbara.

Det som också är tufft ibland är allt tyckande och "vetande", men även om det är svårt ibland så måste man sätta sig över elaka skriverier och trakasserier, den som skriver sånt mår nog sämst själv, är man trygg i sig själv och det man gör finns det ju ingen anledning att hoppa på andra.

I januari levererade vi valpar efter Blue och Funny - härliga valpar som hade samma pappa, men ändå så olika. Många avlar efter principen att man ska leta efter en duktig och trevlig hane som har vissa egenskaper, men jag vill påstå att det är mycket viktigare att se hur resten av stamtavlan ser ut för "att veta" hur  resultatet ska bli. En hund, tik eller hane kan såklart prägla sina avkommor, men hur mycket han/hon slår igenom beror enligt mitt sätt att se det, mer på hur dennes egenskaper samverkar med  de andra individerna som också finns i stamtavlan. Visst kan jag se vissa egenskaper som tydligt återfinns hos flera avkommor efter mina hanhundar, men sen kommer det en tik som är obesläktad och vars valpar då inte alls har de specifika egenskaper som jag har sett ärvas ned förut.

Avel är för mig en av de mest spännande saker man kan ägna sig åt, jag lägger ner oerhört mycket tid och kraft på att ständigt lära mig mer och att försöka utveckla mina hundar och linjer. När jag skriver detta ligger kull nr 50 och snusar bakom mig och antalet valpar är till dags dato 316, vilket gör att jag tycker att jag har ett hyfsat underlag för mina utvärderingar.

Jag pratade med en blivande valpköpare igår och hon frågade lite om linjeavel. Vi hade ett intressant samtal och jag förstår att det fortfarande är en regerande "sanning" att linjeavel ger sjuka och defekta hundar. Märkligt tycker jag, Så gott som alla som föder upp den här typen av hundar importerar sperma eller hundar från England, eller så använder de hundar som stammar därifrån och ändå ondgör man sig över linjeavel. Jag förstår faktiskt inte riktigt, det är engelsmännen som skapade vår ras, genom linjeavel - ibland så nära så jag absolut inte kan/vill göra det på det sättet, men bra hundar har det blivit i alla fall - och det måste ju de flesta tycka, varför använder man dem annars i sin egen avel... 

Myten att hundarna blir små och sjuka stämmer inte heller, de hundar som jag fött upp och som är små till växten är för det mesta resultat av mina ibland nödvändiga utavlingar. Sjuka är de inte heller - har någon tänkt på att man faktiskt dubblar friska, starka anlag också när man linjeavlar???

Jag myntade ett uttryck här i höstas, jag vet inte vad det kom ifrån, men det är väldigt målande tycker vi - "utavel är som att köpa en påse Twist"  När du tittar ner i påsen ser det färgglatt och trevligt ut, men när du sticker ner handen för att ta en, så vet du aldrig vad du får upp - för det finns ju bara ett par stycken av varje sort...

I slutet på januari var vi i Blekinge och höll kurs, jättetrevligt som alltid och just vid månadsskiftet så kom Leo hem från Irland. En härlig Springerhande som vi köpt tillsammans med Ida. Förresten så ska Leo förhoppningsvis bli pappa i mars, för nu till helgen så ska han para Bengts fantastiska Tit.

I februari tog jag beslutet att öppna min affär här på gården. Ett beslut som legat och mognat i flera år. En ny resa tog sin början och jag fick börja med saker som jag egentligen inte hade någon som helst kunskap eller erfarenhet av. Men friskt vågat - hälften vunnet tänkte jag, man kan ju inte mer än misslyckas.

Det blev många timmar vid inernet för att leta leverantörer som levde upp till mina krav och sen var det dags att förhandla med banken. Banken var som alltid positiva och vänliga och utan prut fick jag låna en herrans massa pengar för att komma igång.

I mars fick Tecla sin sista kull valpar och sen var det dags för att åter en gång träffa gänget på Sturkö och hålla kurs. Resten av månaden ägnade vi åt kurs på hemmaplan, upphandlingar och att ta hand om våra valpar.

I början av april var det dags för en av årets årets höjdpunkter - Trädgårdsmässan i Älvsjö. Då gäller det att lämna kontokorten hemma och bara ta med sig från sparbössan, annars tor jag vi kan handla oss bankrutt. Både Bengt och jag är lika intresserade av odling och med hans gamla yrke som trädgårdsmästare, så finns det ju gott om både kunskap och erfarenhet. Den här gången kom vi bl a hem med några spännande kallor, blommande "morötter" nya sorters pelargoner och lite annat smått o gott.

I april var det dags för premiären på det Nordiska Mästerskapet för Golden.

En mycket trevlig tillställning som slutade med att Doubleuse Dark Classic vann individuellt och Sveriges lag med Doubleuse Titan Stripes vann själva mästerskapet. Dream slutade på en hedrande 3:e plats individuellt, vilket såklart var jättekul och gav honom en plats i laget som ska till Danmark 2011. 

Annars så såg jag inte mycket av Bengt i april. han var otroligt duktig och rar när han totalrenoverade vår lagård.. Han isolerade, målade, klädde väggar o tak och skrapade fram de gamla bjälkarna som fanns i både tak och som stolpar. Det gamla foderbordet gjordes i ordning, ett helt nytt golv gjöts och bekläddes sen med mörkt trä, nya fönster sattes in och mycket mycket mer ordnades för att vara klart tilld en stora invigningen på Valborgsmässoafton.

Jag kan säga att det var en häftig känsla när vi slog upp porten inför premiären på Valborg. Goa vänner som var VIP inbjudna drack bubbelvin och åt tilltugg samtidigt som de minglade runt och handlade. Det var en fantastisk känsla att stå där och mitt i alltihop så fick jag en sådan där backflash från barndomen, då en av mina favoritlekar var att "leka affär". Där stod jag återigen och tog emot pengar vid en disk, fast denna gång sålde jag inte kottar och blad, men lika roligt var det.

Sen rullade det på med kurser och jobb i affären samt några valpar fram till juni, när det var dags för semester och som vanligt åkte vi till Italien för att häsla på våra goda vänner.

Innan vi kom dit var det en del dramatik, SAS hade ju inrikesstrejk just den dagen, men vi skulle ju flyga utrikes så det var inget vi oroade oss för - men det skulle vi nog ha gjort. När vi kom tillArlanda i god tid innan avgång ringlade sig en kö som jag aldrig skådat maken till genom 5 ans terminal. Den gick som serpentin fram och tillbaka och hur många tusen människor som stod i den vet jag inte. Efter ett par timmars köande till ombokningen gav vi upp och insåg att vi skulle inte komma fram de närmaste dagarna om vi inte gjorde något radikalt. Ida som var hemma och var gårdsvakt fick i uppdrag att köpa nya biljetter med ett annat bolag och sen var det bara att slå sig ner o vänta på avgång ytterligare några timmar senare, Men till slut kom vi fram till Milano och allt obehag var glömt.

Där var som alltid jättetrevligt, gott och roligt med de träningar och kurser som numera blivit obligatoriska. Ett starkt minne var den fantastiska prosciutton som Sergio bjöd på från sin fabrik. Den kan i det närmaste jämföras med ett mycket exklusivt årgångsvin. Torkad i flera år enligt ett strikt schema, jag vet inte hur många gånger den där skinkan bytt plats och miljö under lagringstiden. Men resultatet var magiskt - det går faktiskt inte att beskriva hur god den var, den smälte i munnen och man behövde absolut inte använda sina tänder.

Sommaren var härlig, mycket kurser, träningar och annat jobb, men också mycket sol och några härliga dagar på Gyllerboda Beach.

Hösten kom och det var dags att få glädje av alla de timmar och pengar som Bengt lagt ner på uppfödningenav olika fåglar. Änderna, vi satte ut 300 st, var nu tyvärr bara 80 till antalet sen Havsörnen varit där och skrämt dem till skogs när vi var i Italien (man lär så länge man lever,,,)  Fasanerna, Rapphönsen och kaninerna mådde däremot utmärkt och vi hade den stora glädjen att få anordna två spanielprov på vår mark. Proven blev succe och vi fick massor av feed back från nöjda och glada deltagare. Mycket vilt, fina apporter och härliga provmarker blev betyget - jättekul!

När dessa prov var över var det dags för en resa som vi pratat länge om att göra. Vi skulle åka Storbritanien runt under tre veckor med våra hundar. Petra, Åsa, Bengt och jag kom iväg. Tyvärr fick Viveka förhinder och fick hoppa av i sista stund.

Vi började med att ta oss till Danmark där vi tog färjan över till England. Detta visade sig vara en höjdare, trevlig båt, fantastiskt fin buffe och en riktigt behaglig resa och vips så var vi i England. Resten av dagen ägnades åt att köra tvärs över hela landet för att komma till kvällsfärjan som går från Wales till Irland. Det var en tuff resa med en hel del nerver, skulle vi hinna i tid till färjan - highway i rusningstrafik är ingen höjdare, det vet ni alla som kört i England. Nåväl, vi hann fram i tid och mitt i natten släpade vi våra väskor uppför trappan på hotellet i Dublin där vi skulle sova några få timmar innan avfärden mot Nordirland dagen därpå. Det var den jobbigaste natten på hela resan, för vi var tvungna att lämna bilarna med hundar i, parkerade på en av de stora gatorna i Dublin, men allt gick bra och efter en tidig frukost styrde vi kosan norrut på slingriga vägar.

Lagom till lunch kom vi fram till Bobby och Jo och blev där bjudna på jättegod lunch.När vi ätit klart var det slut på semestern, nu blev det jobba av. Vi skulle tränat med Bobby 2 dagar och sedan varit och apporterat en dag, men jakten blev inställd och det låg väl något i det Bobby sa att det var bra, vi behövde nog 3 dagars träning om vi skulle hinna komma lite framåt. Och det gjorde vi, efter 3 fantastiska dagar i makalös terräng, med en underbart skicklig pedagog och tränare gjorde vi och våra hundar smått mirakulösa apporter. Vi var både stolta och glada  när vi efter dessa underbara dagar körde söderut igen. Tur att Bobby kommer till oss i Sverige i vår, det gjorde det lite lättare att åka därifrån.

Väl tillbaka i Wales skulle vi försöka hitta till ett litet ställe där vi skulle bo och äta hos den tatuerade kocken, något vi blivit varmt rekommenderade av en kompis. Återigen slingriga vägar och en bedövande vacker natur och till slut låg det där,     nedanför berget alldeles invid vägen -  The Driven Goose. Ett ställe som var flera hundra år gammalt och som kocken renoverat under många år.  

När vi kommit i ordning tog jag en dusch och resten av gänget satte sig i "puben" för att ta en öl. När jag kommer ner ligger de och vrider sig av skratt över bordet, vattnet från min dusch hade runnit rakt ner på deras bord och bildat en mindre swimmingpool, den tatuerade kocken var lika glad för det och berättade att det där hände ibland, så det var bara att hämta handdukar och börja torka upp.

Tre rätters middagen höll mer än den lovade, maten var fantastisk, Vi satt i en underbar miljö med öppen spis och två dekorativa hjorthundar som extra utsmyckning och bara njöt.

Vidare dagen efter mot Northumbria där vi skulle titta på ett Field Trial. Eftersom resan var lång kom vi fram först efter lunch och då hade alla lämnat parkeringen. Men vi hade tur och det kom så småningom en traktorvagn som skjutsade tillbaka ett par deltagare som åkt ut, så vi fick skjuts ända fram. Sedan blev vi inbjudna att gå på linjen, vilket alltid är lika spännade coch vi träffade flera gamla bekanta som jag inte sett på ett tag, så det var ju extra roligt såklart. Engelsmännen som alltid är lika gästfria och generösa bjöd med oss på eftersnack och buffe i Gamekeeperns hus, där hans fru gjort i ordning en väldigt trevlig tillställning med massor av god mat och dryck.

Dagen efter, när prisutdelningen var över körde vi tillbaka söderut igen, vi var bjudna på jakt dagen efter med Phil och Anna. Bengt fick låna en bössa och vi andra apporterade. Det blev en mycket trevlig dag och Bengt var jättenöjd och blev dagens "skyttekung" med knappt 1,2 skott per fågel, inte dåligt med lånad bössa.

Efter jaktdagens slut blev vi bjudna på middag hemma hos Phil och Anna och på vägen dit körde Phil med oss in i Sherwoodskogen. Där gick vi allihop och promenerade på Robin Hoods Path - det var inte utan att man kände "historiens" vingslag.

Efter en mycket trevlig kväll med mycket prat och skratt, körde vi hem till vårt B&B för att sova. Efter en mycket angenäm frukost var det dags att styra kosan norrut igen - det är inte alltid som logistiken låter sig styras till det bästa.. Nu var det dags att besöka Andrew. Första dagen hade vi hyrt hans fina träningsmark, som han specialbyggt med hinder, diken och andra spännande saker och dag två skulle han träna med oss där. 

När vi är på marken och praktiserar en del av det vi lärt oss hos Bobby kommer det en äldre man med sin hund, det visar sig senare vara Andrews far och han guidar oss runt i markan och visar bl a de 110 träd av alla de sorter som han planterat på en del av marken, som ett slags minne av Andrews seger i championshipet och 50 års jubileet av hans företag. Det kändes spännande tyckte jag som varit i flera botaniska trädgårdar världen över och sett träd som varit flera hundra år gamla och som någon precis som Mr Wright, planterat för att bevara något åt eftervärlden.

Vi åt en oförglömlig lunch på Andrews pub tillsammans dag två. Det var den i särklass godaste Cesarsallad jag någonsin ätit och de andra som åt olika saker var lika lyriska, när sedan kaffet kom in var upplevelsen total.

Så började det närma sig avsked, vi skulle dela på osss efter 2 veckor eftersom tjejerna behövde hem till jobb o familj, men innan dess så skulle vi tillbaka till Phil och apportera på en fasanjakt. På kvällen bjöd Petra oss allihop på en riktigt god avskedsmiddag och morgonen därpå var det med tårar i ögonen som vi skildes åt utanför det B&B där vi kom att bo flest nätter.

Tjejerna åkte mot färjan och Bengt och jag tillbaka till Jennifer, Gordon och Northumbria igen. Vi var bjudna dit på middag och att sova över. Vi hann också med att bli skjutsade till Barbour fabriken vilket var jättekul, speciellt för mig som kollar in allt som kan tänkas passa i affären. På kvällen åt jag mitt livs första Yourshire pudding och det var riktigt gott måste jag säga. Vi satt uppe länge o pratade och provade olika Whisky sorter och efter en god natts sömn var det dags att packa in sig i bilen igen.

På vägen upp mot Skottland stannade vi till på ett FT till, alldeles vid Skotska gränsen. Det var en fantastisk upplevelse att gå däruppe på heden och titta på duktiga hundar, dock måste jag säga att jag inte var superimponerad av kvaliten på hundarna trots att det var mycket namnkunnigt folk som startade sina labradorer.

Det roligaste med den dagen var nog att jag av en slump (han var blixtinkallad som reserv) träffade Malcolm igen. Sist var på Highclere för ett par år sedan. Här hade han fått rycka in som A-panel domare med kort varsel och skulle således döma dagens prov. Vi lärde känna varandra för ca 20 år sedan när Katarina och jag var i England för första gången och jag då träffade den berömde Rossmhor som sedemera resulterade i min älskade Seamas. 

Efter lunch bar det av över gränsen mot Skottland, vi fick köra en lååång omväg för att komma tillbaka ner på halvön där vi skulle bo och jaga några dagar. B la körde vi längs med Loch Lomond, denna otroligt vackra sjö som omges av höga berg, vi var tvungna att stanna och ta en paus för att bara njuta av anblicken.

Väl framme bodde vi hos Gustav, som har en svensk mamma och därför pratar flytande svenska och som trots sin relativt ringa ålder förplägade oss på det allra mest fantastiska sätt. Vi åt delikata middagar där Bengt skjutit en del av fåglarna, en rådjursfile som slår allt sådant jag ätit förut och en massa annat gott. Vi åt även här framför brasan i matsalen och när middagen, som ofta var sen eftersom vi jagade änder först, var över, "svimmade" vi alla i soffan där vi drack kaffe och pratade innan ögonen föll igen alldeles av sig själva. Vi hade fint väder, underbara lite kyliga dagar när vi vandrade runt uppe på hedarna och letade fågel. Utsikten var "breathtaking" och en fm låg jag kvar i ljungen och solade mig med havet nedanför, medan grabbarna gick efter Ripa - då är det lätt att njuta av livet.

Ett starkt minne var en and som Shadow hämtade på kvällen, både Gustav och jag sa att det var omöjligt och att Bengt inte skulle pressa hunden, men vi fick tji - han kom med den efter en lång stund, hur han tog sig över två meters gunnebostängslet och hur han över huvud taget kunde lokalisera den där i kolmörkret över dammen, över staketet och in i snåren kommer jag aldrig att förstå, men vem som var stoltast, hunden eller husse, kan jag fortfarande inte svara på.

Efter de här underbara dagarna tog vi oss en halvtimme norrut på halvön och så äntrade vi färjan som gick till Islay - den värlsdsberömda lilla ön där man har 7 olika mycket kända destillerier. Vi besökte Ardbeg som också är berömt för sitt Tea room, där åt vi jättegod soppa sittande under en tavla med deras mascot, en Jack Russel. Whiskyn är underbar, bara mycket lätt rökig, den passar utmärkt för en som inte är så himla tuff som de stora grabbarna och självklart köpte vi både glas med lock och ett par flaskor med oss hem. Huvudsyftet med utflykten var att besöka the Old Mill, ett gammalt väveri från 1500 talet där mannen som nu driver det väver tweed med maskiner från 1883. Fantstiska tyger, bl a så är det han som designat och vävt alla tyger till filmen Brave Hart, om nu någon kommer ihåg Mel Gibsons storslagna roll.

Trots att det blåste fruktansvärt den här dagen åkte vi till Atlantkusten, där jag fick gå med hundarna på stranden och möta havet och Bengt fick chansen att kela lite med de vackra Shire hästarna som bodde där. Efter att ha sovit jätte gott på ett lyx B&B reste vi hela vägen runt igen för att komma till Glasgow, på vägen passerade vi Famous Grouse destilleriet som vi inte visste låg där och självklart var vi tvungna att titta in. Sen sov vi i en mycket vackert renoverad lada, precis som i de där programmen på tv där de köper en fallfärdig lada och gör om den till ett boningshus, vi åt en fantastisk middag på en äkta italiensk restaurang och vi handlade lite Cascmeere och lite annat smått o gott på vår väg genom Skottland. Vi fortsatte att i sakta mak köra ner genom England, med ett par stopp och vi turistade i lugn och ro vilket också var mysigt,

Men till sist så tog resan slut och vi befann oss i Harwitch igen, cirkeln var sluten och vi gick och promenerade en dryg timme längs piren i strålande sol och kände att hur underbart allt ändå har varit så var t gott att att vara på hemväg igen.

Vi hade en fantastisk resa, tack Åsa och Petra för härligt sällskap och tack den som styrde över vädret - vi tog inte fram våra regnkläder en enda gång på tre veckor - i oktober i Storbrittanien - helt otroligt! 

Hemma igen var det bara att lägga sig i selen, A-provskurs här hemma, gick jättebra, vi hade gott om vilt och trevliga deltagare. Vi fortsatte att apportera på det ställe där vi har hand om hunderiet, alltid lika trevligt och uppskattat. Tyvärr blev det inga A-prov för mig och Dream, vi som varit i England o tränat och allt. Jag blev bortlottad från Goldenklubbens prov, trodde inte att det var sant, Dream blev ju klubbmästare 2010 och inte ens det räckte för att få en plats - mycket märkligt...

De andra två A-proven snöade in, så vi får se om vi får någon chans att starta nästa år, det verkar nästan helt hopplöst att komma med, vilket känns jättetråkigt. 

Bengt åkte själv till SM i år, eftersom Ida hade bott här i 3 veckor så var det inte läge att be om mer och ska jag vara ärlig så var det gott att bara få vara hemma också. Det gick inte helt bra för Bengt, turen var inte på hans sida, Den unga hunden Gamy stod som solklar vinnare av Derbyt, tills hon skulle ta sin apport och kom en halv meter fel i vind, sen räckte inte dirigeringskunskaperna till för att komma rätt så det slutade tyvärr där, men den engelske domaren var lyrisk och det räcker ett bra tag. Tit var med i några sekunder - förhållandena gjorde att hon kom utanför vittringen på en kanin som Bengt tramapade upp och då är det bara att lyfta på hatten, även om det inte var hundens fel. Men - SM segern gick till Fågeljägarens i alla fall och Bengt kände precis som jag brukar göra, det är faktiskt ännu roligare när en valpköpare lyckas än när man själv gör det.

Trevliga tackjakter i goda vänners lag har det var flera stycken. Fina fåglar och roligt hundarbete, stort tack till Olof och Mattias för att ni visar sådan uppskattning för vårt jobb med hundarna under säsongen - det är inte på alla ställen det är så.

Strax före jul fick jag mitt livs överraskning - en mycket välkommen julklapp. Tecla som skulle löpa sitt sista löp innan kastreringen lyckades med konststycket att tjuvpara sig. Hon lurade oss kapitalt och när Mona upptäckte hennes tillstånd var det för sent att göra något. Pg a olika tråkiga omständigheter hjälpte vi Mona och Tommy och tog hand om kullen och efter DNA test (man ska vara med om allt) och dispens från SKK så blev de små godingarna "äkta vara". Det är säkert inbillning men jag har aldrig skådat en nöjdare och lyckligare mamma - det här hade hon fixat alldeles på egen hand trots våra hemska planer - och eftersom jag är den jag är ska vi såklart behålla en tik, man ska inte försöka sig på att styra ödet... Lilla Tricky ska hon heta, för det är precis det som Tecla var, väldigt listig.

Sammantaget får jag vara mycket nöjd med 2010 Dream blev SEJCH på bara 2 starter i år med 2 st 1:a pris, många av mina valpköpare har visat framfötterna på jaktproven, 7 st !! har tagit en eller två ettor i ÖKL och många andra har startat och gjort jättefint ifrån sig oavsett prisvalör och diciplin.

 

Tack alla för att ni hjälper och stöttar varandra, tack för att ni för fram Doubleuse hundarna och visar att de älskar att jobba oavsett vilken gren man väljer och tack Ida för att du finns och att du hjälper oss så vi kan kuska land och rike kring och veta att Gyllerboda är i de bästa händer.

Nu tar vi nya tag och 2011 kunde inte börja bättre, vi har precis inseminerat Blue med Seamas frusna sperma - nu håller vi tummarna för att det blir valpar och jag säger som Synnöve - det här har jag väntat på sedan 1999 - måtte det gå vägen!

gunilla

PS   Bilder kommer separat snart i galleriet - jag ska bara försöka lära mig hur man gör först, men den som väntar på något gott....