Världens häftigaste Jack Russel har fått valpar - 4 st ljuvliga saker som bor i min klädkammare. Första veckan fick jag bära ut henne för att hon skulle kissa, nu har de tredubblat sin vikt (på en vecka) och Mandel börjar socialisera sig med resten av flocken igen.
För er som vill se henne när hon representerar det fullödiga ledarskapet kan gå in på länken, en film när Bengt Rödseth utfodrar hundarna ; http://www.google.se/url?sa=t&source=web&cd=2&ved=0CB0QtwIwAQ&url=http%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DHWVE0-JVgYA&ei=9OAITbOcEI2WOoe3qeUE&usg=AFQjCNHJhRdGNekC8VNJa1OL1TF8_CwfJg observera hur tomt det blir runt just henne när hon äter och det finns ingen morrning, ingen styv kropp, bara en viftande svans och en oslagbar attityd - hon är min förebild när det gäller ledarskap!
Annars har vi det bra, Micas valpar har fått namn - de enda tänkbara, med tanke på vad de väger och hur starka och häftiga de är - Asterix och Obelix. De är som häftigast nu, 4 veckor gamla, precis när världen börjar tas in och idag lekte de en stund med Pearl, som med ljuvlig undergiven attityd tar kontakt med dem, det tog inte lång stund så var de bästa polare. Vi hade planerat att "byta" en Jack Russelvalp mot en italienare (efter mina linjer) men ett rabiesutbrott i Italien satte stopp för de planerna... Nu åker vi ändå ner med Russeln och passar på att njuta av allt det goda Italien har att bjuda tillsammans med våra vänner därnere några dagar i alla fall.
Jag funderar på att skola om mig till "optimistkonsult", jag tror att jag har bra förutsättningar. Jag har tappat räkningen på alla motgångar som 2010 burit med sig när det gäller avel o hundar och varje gång har jag försökt se något positivt med det som hänt, vilket såklart är enda sättet, men igår när jag fick ägna dagen åt att boka om biljetten kändes det lite tungt för en stund - men nu har nya roliga öppningar visat sig - o det kanske är det så i alla fall "att det är någon mening med allt som sker" trots allt - den som lever får se...
Under tiden tänker jag i alla fall njuta av vårt underbara väder, myskvällarna vid vår nya kamin på kvällarna och alla trevliga människor som har vägarna förbi Gyllerboda så här års, det är inte ofta vi är ensamma på gården och det gör såklart årstiden lite lättare att uthärda.
Så sant som det är sag; förbanna inte mörkret - tänd ett ljus.
gunilla
