Några nya tankar om avel

Några Nya tankar om avel

Jag har nu gjort ett "experiment" för att se om jag är rätt ute i mina tankar kring avel. De allra flesta som avlar fram jaktgolden eller andra hundar, tar sin duktiga tik och sen ser de sig om efter en duktig, gärna meriterad hane. man vill gärna träffa hanen också för att se att föräldrarna verkar passa ihop. Det är absolut inget fel i att göra såhär, men jag vill påstå att man har väldigt liten aning om vad som kommer ut, dvs vilka sorters hundar man får i en sådan här kombination. jag har nu fått "bevis" för att mina ideer om detta faktiskt har en verklig grund att stå på. Genom att göra 2 kombinationer nästan samtidigt med samma hane och två tikar som är halvsyskon (samma mamma) och en hel del gemensamt även på tikarnas pappa sida, har jag faktiskt "bevisat" min tes.

jag är mycket medveten om att det statistiska underlaget är löjligt litet, men faktum kvarstår - jag står här med oemotsägliga resultat.

Valparna i de här två kullarna är  relativt lika varandra i  den EGNA kullen, medan kullarna, om man jämför de kullvis är väldigt olika. jag har alltså fått två kullar med "nästan samma" föräldrar att bli helt olika varandra. Ser man valparna utifrån tror man inte att föräldrarna är besläktade över huvud taget. Detta gäller både fenotyp (utseendet) och genotyp (anlagen).

Självklart besitter de allihop fortfarande de egenskaper jag vill att en sådan här hund ska ha, båda kullarna är "Doubleuse", men för mig som gärna tittar lite "noggrannare" är skillnaderna stora.

Det här är nog bland det mest spännande jag gjort, för inte ens jag trodde att skillnaden skulle bli så stor. Men det här är nog vad som händer hela tiden när man avlar på låg eller ingen inavelsgrad - det är ett lotteri...

Förklaringen till detta är som jag ser det fenomenet "avel", som är så mycket mer än att para ihop två duktiga hundar för att få fram en duktig kull.

När man som jag gjorde i det här fallet gjorde två "outcross parningar", inavelsgrad 3,9. De flesta skulle kalla det här linjeavel, eftersom målet för många uppfödare är at hamna så nära 0 som möjligt i inavelsgrad. Men för mig är det ingen linjeavel bara för att man har samma hund 2 gånger i 3:e led. För mig är det fortfarande snubblande nära en outcross parning.

Mitt resultat av de här två parningarna visar alltså hur stor inverkan "slumpen" har när man inte tittar på stamtavlor och jobbar med att förstärka duktiga hundars inverkan på valpens stamtavla - dvs när man inte linjeavlar.

Varför gjorde jag då dessa parningar, jo när man linjeavlar så har man ett "program", en tanke med sin avel som sträcker sig många generationer framåt, självklart måste man då och så gå ut och "lätta upp" stamtavlan med hundar som inte är besläktade , för att sedan kunna fortsätta med sin linjeavel. För mig var det nu dags att "gå ut" för att i nästa generation kunna gå tillbaka och förstärka med hundar som jag tror kan vara fantastiska att ha på flera ställen i kommande stamtavlor - dvs, jag ser det här som ett sätt att ständigt försöka förbättra kvaliten på vår jaktgolden. Jag tycker faktiskt, med risk för att låta kaxig, att jag lyckats ganska bra hittills, man kan relativt lätt se på en hund om den kommer från Doubleuse och då har man som jag ser det nått en bra bit på väg. Tycker man om den typen av hund, så vet man vart man ska vända sig för att få en, och man "vet" också i ganska stor grad vilka egenskaper den tilltänkta valpen kommer att ha.

Självklart är detta inte hugget i sten och ibland går man på pumpen, det blev inte riktigt om man tänkt - men när man linjeavlar, så ställer man i alla fall frågan, vad finns det för negativa saker som döljer sig i dessa linjer? Istället för att sätta på skygglapparna och bara köra på. Det som vi inte vill ha i form av sjukdomar och andra brister kommer att dyka upp förr eller senare i alla fall, även om man hela tider parar obesläktade individer med varandra, men då vet man inte var det "felaktiga" kommer ifrån. När man linjeavlar har man en mycket större chans att svara på frågan, vem bär på detta? Sen är den svåra konsten att ta till sig svaret man får och också ta konsekvenserna av det.

Jag gör faktiskt det i mycket stor utsträckning, tar hänsyn till svaren jag får  - jag tror ingen, utom mina närmaste, har en aning om hur många "linjer" eller hundar jag stängt ute ur min avel genom åren - men jag vågar ställa frågan och jag har också bestämt mig för att till så stor del som möjligt ta ansvar för det svar jag får!

De här två kullarna som jag nu haft, har återigen tänt gnistan och jag har fått ytterligare energi att fortsätta mitt jobb framåt - det jobb som har som mål att få fram ännu bättre jaktgolden - bättre på alla sätt.

Gyllerboda 2010 01 30