Fri prövningsrätt förbehålls vid försäljning av valpar
Mina tankar om avel ( nytt 
Stamtavlor och bilder planerade valpkullar
Teclavalpar 2
2,5 vecka
-Doubleuse Lingonberry, Tecla fick sju valpar, 2 tikar och 5 hanar den 4/3
NY KULL
I sommar gör vi en otroligt spännande linjeavel på den smått fantastiske Seamas Mhor of Clancallum (han är den hund som betytt mest för vår jaktavel under det senaste decenniet) och SJCH Doubleuse Seazally. Föräldrar blir Doubleuse Strawberry och Bäveråsens Zalus. Det här blir hundar med stark motor och mycket will to please, hundar för dig som vill nå långt, vare sig det gäller jakt eller lydnad! Jag har velat göra det här i ett par år och nu passar det äntligen - Tack Sune för att jag får låna Jaffie!
Här vill jag att du ska ha jobbat med den här typen av hund tidigare, för det blir nog riktiga "Formel 1" hundar.
Doubleuse Cappuchino paras i vår med Jacklaines Aragorn.
Kombinationen Joy/Dream kommer att bli väldigt mysiga hundar, båda föräldrarna är mentalt stabila och vänliga, sen kommer väl antagligen avkommorna slå hastighetsrekord när de springer, för både mor och far rör sig oerhört snabbt även om Joy kanske har lite mer grace än Dream...
Joy har haft stora framgångar i Europa där hon tävlade som ung hund och Dream har ju visat vad han kan med 1:a pris i EKL både på A och B prov.
Här tänker jag mig valpköpare både från lydnad och jakt och även du som inte har massvis med erfarenhet kan få stor glädje av en hund ur den här kombinationen.
Doubleuse Redmountain, Mica Paras igen till hösten , hon är en dotter till Tecla också kommen ur en otroligt bra kull med INTFTCH Bell Oktave Apollo som pappa. Tecla är en stark och arbetsvillig hund med en fin mjukhet parat med en hel del envishet som jag hoppas hon kommer att använda på rätt sätt i framtiden. Hane återkommer vi med eftersom hon gick tom med Texas ni i vintras.
Avel - en konst som kräver både kunskap, känsla och en god portion tur.
Några Nya tankar om avel
Jag har nu gjort ett "experiment" för att se om jag är rätt ute i mina tankar kring avel. De allra flesta som avlar fram jaktgolden eller andra hundar, tar sin duktiga tik och sen ser de sig om efter en duktig, gärna meriterad hane. man vill gärna träffa hanen också för att se att föräldrarna verkar passa ihop. Det är absolut inget fel i att göra såhär, men jag vill påstå att man har väldigt liten aning om vad som kommer ut, dvs vilka sorters hundar man får i en sådan här kombination. jag har nu fått "bevis" för att mina ideer om detta faktiskt har en verklig grund att stå på. Genom att göra 2 kombinationer nästan samtidigt med samma hane och två tikar som är halvsyskon (samma mamma) och en hel del gemensamt även på tikarnas pappa sida, har jag faktiskt "bevisat" min tes.
jag är mycket medveten om att det statistiska underlaget är löjligt litet, men faktum kvarstår - jag står här med oemotsägliga resultat.
Valparna i de här två kullarna är relativt lika varandra i den EGNA kullen, medan kullarna, om man jämför de kullvis är väldigt olika. jag har alltså fått två kullar med "nästan samma" föräldrar att bli helt olika varandra. Ser man valparna utifrån tror man inte att föräldrarna är besläktade över huvud taget. Detta gäller både fenotyp (utseendet) och genotyp (anlagen).
Självklart besitter de allihop fortfarande de egenskaper jag vill att en sådan här hund ska ha, båda kullarna är "Doubleuse", men för mig som gärna tittar lite "noggrannare" är skillnaderna stora.
Det här är nog bland det mest spännande jag gjort, för inte ens jag trodde att skillnaden skulle bli så stor. Men det här är nog vad som händer hela tiden när man avlar på låg eller ingen inavelsgrad - det är ett lotteri...
Förklaringen till detta är som jag ser det fenomenet "avel", som är så mycket mer än att para ihop två duktiga hundar för att få fram en duktig kull.
När man som jag gjorde i det här fallet gjorde två "outcross parningar", inavelsgrad 3,9. De flesta skulle kalla det här linjeavel, eftersom målet för många uppfödare är at hamna så nära 0 som möjligt i inavelsgrad. Men för mig är det ingen linjeavel bara för att man har samma hund 2 gånger i 3:e led. För mig är det fortfarande snubblande nära en outcross parning.
Mitt resultat av de här två parningarna visar alltså hur stor inverkan "slumpen" har när man inte tittar på stamtavlor och jobbar med att förstärka duktiga hundars inverkan på valpens stamtavla - dvs när man inte linjeavlar.
Varför gjorde jag då dessa parningar, jo när man linjeavlar så har man ett "program", en tanke med sin avel som sträcker sig många generationer framåt, självklart måste man då och så gå ut och "lätta upp" stamtavlan med hundar som inte är besläktade , för att sedan kunna fortsätta med sin linjeavel. För mig var det nu dags att "gå ut" för att i nästa generation kunna gå tillbaka och förstärka med hundar som jag tror kan vara fantastiska att ha på flera ställen i kommande stamtavlor - dvs, jag ser det här som ett sätt att ständigt försöka förbättra kvaliten på vår jaktgolden. Jag tycker faktiskt, med risk för att låta kaxig, att jag lyckats ganska bra hittills, man kan relativt lätt se på en hund om den kommer från Doubleuse och då har man som jag ser det nått en bra bit på väg. Tycker man om den typen av hund, så vet man vart man ska vända sig för att få en, och man "vet" också i ganska stor grad vilka egenskaper den tilltänkta valpen kommer att ha.
Självklart är detta inte hugget i sten och ibland går man på pumpen, det blev inte riktigt om man tänkt - men när man linjeavlar, så ställer man i alla fall frågan, vad finns det för negativa saker som döljer sig i dessa linjer? Istället för att sätta på skygglapparna och bara köra på. Det som vi inte vill ha i form av sjukdomar och andra brister kommer att dyka upp förr eller senare i alla fall, även om man hela tider parar obesläktade individer med varandra, men då vet man inte var det "felaktiga" kommer ifrån. När man linjeavlar har man en mycket större chans att svara på frågan, vem bär på detta? Sen är den svåra konsten att ta till sig svaret man får och också ta konsekvenserna av det.
Jag gör faktiskt det i mycket stor utsträckning, tar hänsyn till svaren jag får - jag tror ingen, utom mina närmaste, har en aning om hur många "linjer" eller hundar jag stängt ute ur min avel genom åren - men jag vågar ställa frågan och jag har också bestämt mig för att till så stor del som möjligt ta ansvar för det svar jag får!
De här två kullarna som jag nu haft, har återigen tänt gnistan och jag har fått ytterligare energi att fortsätta mitt jobb framåt - det jobb som har som mål att få fram ännu bättre jaktgolden - bättre på alla sätt.
Gyllerboda 2010 01 30
Avel - en konst som kräver både kunskap, känsla och en god portion tur.
Jag och ett par Goldenuppfödare till ägnar oss åt något som kallas linjeavel, det är en konst som jag bl a lärt av engelsmännen, som genom sina goda kunskaper i linjeavel lyckats få fram och underhålla denna underbara typ av Golden. Detta i motsats till dem som satsar på att ha en så låg inavelsprocent som möjligt (0% är målet), dvs de avlar hela tiden på individer som inte alls är besläktade med varandra. Detta förfaringssätt är mycket osäkert, man vet aldrig vad man får för egenskaper och detta hjälper heller inte i längden för att få "friskare hundar", men framför allt så utarmar vi de goda generna som jag ser det och får hela tiden "överraskningar" i kullarna. Man kan inte följa en linje och ej heller söka sig till en uppfödare för att få en viss typ av hund.
Argumenten som förs fram mot linjeavel är att vi skulle få sjukare individer, eftersom man dubblar sjukdomsanlagen. Detta skulle förvisso kunna vara sant, men om man avlar på friska, sunda individer blir det inga problem och jag har hittills klarat mig väldig bra och fött upp friska och sunda hundar. Däremot så dubblar man de anlag man tycker om och vill ha, vilket resulterar i hundar som har de egenskaper som borgar för att de kommer att fungera utmärkt i arbete. Jag kan därför också med stor sannolikhet berätta för mina valpköpare vad de kan förvänta sig för egenskaper från en viss kombination.
Jag låter statistiken tala för sig själv. Jag har den i särklass framgångsrikaste jaktkenneln när det gäller meriter och framgångar på olika prov och tävlingar och jag har dessutom en av de "friskaste" uppfödningarna i vår ras.
Jag sysslar dock inte med ren inavel, ett begrepp som brukar användas när man parar nära besläktade individer med varandra, t ex halvsyskon, syskon, far/dotter etc. Detta är inte förenligt med mina intentioner.
När man ägnar sig åt linjeavel ingår även att man går ut ibland för att hämta nytt blod, sk "outcross parning", när man "försett" sig med lite nya gener går man tillbaka och linjeavlar igen och sedan fortgår aveln på detta sätt, med återkommande outcross parningar, för att få in egenskaper som man söker eller vill förstärka utifrån, samt för att bredda avelsbasen.
På det här sättet får jag inte de problem som många uppfödare anser sig ha, nämligen var de ska hitta en bra hane. Genom mitt sätt att avla behöver jag inte använda den senaste importen, eller den där hunden med de fina titlarna, utan jag går djupare än så och ser vad jag kan hitta för hane som passar in i mitt "pussel" och som hjälper mig att utveckla våra Jaktgolden så att de blir ännu bättre.
Har du funderingar runt detta - hör gärna av dig!
Gunilla
Jag vill gärna också berätta vad min förebild när det gäller avel, Anders Wassberg (numera bortgången) Black Luckys kennel, som fortfarande med sin arvtagare står för Skandinaviens mest framgångsrika Pointrar, sa en gång.
-Man ska aldrig avla på en hund som inte har "tagit studenten" dvs, den ska ha godkänt i alla "ämnen". Man kan ALDRIG kompensationsavla. Har man en hund som saknar godkänt vad det gäller ett anlag, så hjälper det inte att försöka lägga på en hane som har "väl godkänt" för detta anlag - genetik fungerar inte så. Däremot kan man förstärka ett anlag som hunden redan besitter, men som man önskar mer av, genom att använda en hane som har en stor portion av denna egenskap.
Något som många uppfödare borde tänka på...